Kalligrafins historia

I Kina, Japan och Korea finns en mycket lång och fortfarande starkt levande tradition att forma tecken genom penselskrivandets konst. Den är betydelsefull som central bärare av kulturen, där utbytet mellan länderna har många invecklade dimensioner. Grunden är densamma men uttryck

och stilarter skiljer sig ofta i viktiga nyanser. Följer man ett tuschdrag korsar man oundvikligen många andra. De fem äldsta stilarna kom till före 300-talet e.Kr. De utgör alltjämt grunden för kalligrafens kunskap, men det finns gott om utrymme för nya personliga uttryck i den ständiga utvecklingen.

Kina

Det kinesiska skriftsystemet har varit det dominerande genom historien. De äldsta bevarade skrifterna är från ca 1300-talet f.Kr och upptäcktes på orakelben som utgjorde spådomar inristade på sköldpaddsskal eller skulderblad från oxar. Sedan har skriften utvecklats i många riktningar i de olika staterna i det som senare blev Kina. Under Zhoudynastin (1100-220 f.Kr) började den första enhetliga stilen skapas och flera genererades under följande dynastier. Omkring år 0 under Handynastin började man göra kalligrafi med mjuk pensel. En fortsatt standardisering har sedan skett i omgångar ända fram till vår tid.

Stil	Uppstod
Stora sigillstilen	1100-220 f.Kr. Zhoudynastin
Lilla sigillstilen	221-206 f.Kr. Qindynastin
Klerikalstil	221-206 f.Kr. Qindynastin
Reguljärstil	210-220 e.Kr. Handynastin
Halvkursiv stil	210-220 e.Kr. Handynastin
Kursiv stil	210-220 e.Kr. Handynastin
Vild kursiv stil	618-907 e.Kr. Tangdynastin

Efter att Folkrepubliken Kina grundades 1949 förenklade man på Mao Zedongs initiativ runt 2000 tecken som man ansåg var onödigt svåra att lära sig skriva. Däremot på Taiwan har man till stor del behållit det ursprungliga teckensystemet. Även i Hongkong, som numera ingår i Folkrepubliken Kina, använder man i huvudsak fortfarande de oförenklade tecknen.

Den lärdes fyra konster. I det gamla Kina var kalligrafi en av fyra nödvändiga färdigheter en person behövde besitta för att betraktas som bildad och kultiverad. Mer eller mindre en förutsättning för ett ämbete i statsförvaltningen. De här konstformerna hade hög status redan tidigt i Kinas historia, men begreppet ”De fyra konsterna” etablerades senare, på 1600-talet e.Kr. Förutom kalligrafin skulle man behärska stränginstrumentet guqin, brädspelet weiqi och måleri. Även i det moderna Kina har kalligrafikonsten fortfarande en mycket hög status. Både Mao Zedong och Deng Xiao Ping ansågs vara framstående poeter och kalligrafer.

Kalligrafi av Mi Fu

Korea

I Koreabörjade man använda de kinesiska tecknen, hancha, på 100-talet f.Kr., men eftersom det koreanska språket skiljer sig markant från det kinesiska behövdes ett annat skriftsystem.

Hangul, det koreanska alfabetet, konstruerades därför på 1400-talet med 28 ljudhärmande tecken på uppdrag av kung Sejong. I det moderna Sydkorea används en blandning av de kinesiska tecknen och hangul, medan Nordkorea enbart använder hangul.

Japan

Det japanska skriftspråket hämtades ursprungligen från Kina på 500-600-talet e.Kr genom att man importerade tecknen, kanji, för motsvarade ursprungliga ord och begrepp.

Eftersom kinesiska och japanska är fullständigt olika språk kompletterande man med teckensystemet hiragana som betyder ”sidan bredvid” och användes som förtydligande noter ihop med kanji för att göra den skrivna japanskan mer begriplig. Efter andra världskriget införde man även i Japan förenklingar av en del kanji-tecken.

Hiragana med sina 47 stavelsebaserade tecken utvecklades genom stilisering av de kinesiska tecknen och gav kvinnor möjlighet att själva skriva eftersom man på den tiden ansåg att kvinnor inte klarade att lära sig de komplicerade kanji-tecknen. I dag används hiragana som det första teckensystemet när barnen ska lära sig skriva, efterhand får de lära sig de motsvarande kanji-tecknen. Numera används också hiragana ofta när högtidliga skrifter ska skrivas, som poesi och inbjudningar.

Kalligrafi "Enzo" utförd av Hiroko Kimura

Katakana är också ett stavelsebaserat system med 77 tecken, som tillkom på 800-talet. Det används i huvudsak för importerade ord, utländska namn, till kursiveringar och i seriedialoger.

Romaji är det japanska namnet på vårt latinska alfabet och som används allt mer. Det förekommer på skyltar i områden där det rör sig mycket utlänningar, på flygplatser och järnvägar, och i städer som Tokyo, Osaka och Kyoto. Siffror finns som kanji men skrivs ofta med romaji i japanska texter.

Ett skolbarn i Japan har en hel del att ta sig igenom, först 124 hiragana- och katakana-tecken, mellan 2000 och 6000 kanji-tecken och så våra 26 bokstäver. Bara för att kunna läsa.